Jag kikade igenom vad jag skrev igår natt och jag måste nog medge att verkligen är en sanslös sörja. En röd tråd hade ju varit angenämt för en eventuell läsare.

Nåväl, beslutet att ens skriva en rad togs ju under en tid på dygnet då man normalt inte är vaken varför jag var ganska trött.  Jag diskuterade det kort idag med min livspartner, trötthet alltså; jag upplever det nästan som att vara hög eller att jag befinner mig på en alternativ medvetandenivå. Stundom är känslan över livet euforiskt och stoltheten är enorm när jag tänker på mitt barn och min sambo. Min livspartner frågade mig naturligvis om jag inte kände eufori över nämnda även i ett mer vaket tillstånd? Jo självklart är jag stolt även när jag är vaken var den beställda repliken som också godtogs när jag bad frågan motiveras. Detta om detta.

Vad gäller gårnattens text så gick jag in i den med en tanke om att den skulle mynna ut i nån slags storslagen tanke eller slutsats, så blev ju knappast fallet och även den mest erfarne läsaren går nog bet på hur jag kopplat ihop alla tankar utan att egentligen ge någon vidare förklaring till någon av dem. Förklaringen till varför det blev som det blev är mycket enkel, jag var mycket trött, euforisk och övertygad om att jag kunde uttrycka stora tankar genom skrift vilket är i allra högsta grad absurt eftersom jag aldrig skrivit något av fri vilja innan detta.

Denna natt är jag lika trött som föregående om än lite mer närvarande. Det är egentligen jävligt patetiskt att sitta och ursäkta en text för sig själv på detta sättet och jag kommer att sluta med det i fortsättningen. I vart fall kommer jag att sluta ursäkta mina texter i efterhand och istället gör det nu i denna text på förhand. Jag har nog bestämt mig för att denna blogg ska vara en tröttblogg. Alltså ett kriterie för att jag ska författa något inlägg är att jag ska vara trött för att på så sätt utforska denna sinnestämning. Jag känner mig kreativ och motiverad, jag känner att jag är någon annan. Där har vi ursäkten! Jag kan aldrig hållas ansvarig för mina utläggningar eftersom att jag pga. av min trötthet är en annan. Är det möjligt att resonera så? Det får jag nog reflektera över en annan natt.

Jag tänkte istället kort snacka lite skit om bloggar och sociala medier vilket också var min intention igår. Sanningen är att internet och minskade avstånd träffade olika generationer olika hårt varför vissa missade att förstå att internet skulle förändra sättet att kommunicera och leva för alltid medan andra kom in långt efter och knappt har en aning om varför de beter sig som de gör. Jag tänke exemplifiera. Facebook är den nya sociala arenan men människor använder den på olika sätt, de flesta på fel sätt naturligtvis. Framförallt är det statusuppdateringen som missbrukas flitigast och den är ju i princip en reducerad blogg. I valtider annonserar många sina politiska sympatier, i vardaglig tid annonserar många att de ska åka och fika med nettan och benny på café pim-pim för att sedan på plats annonsera att de är där och att kakan var god. Vad är det för något?! Jag tror att det är ett sätt att existera. Idiotin känner inga gränser, eftersom att man inte förstår vad internet är och vad kommunikation är så chansar man fan inte. Man basunerar ut sin vardag för att alla ska ha koll på en, om alla har koll på en måste man ju existera, eller hur? Fast egentligen borde man tänka: Ju mer energi jag ägnar åt att låta alla förstå att jag existerar desto mindre existerar jag! Ett motreaktion måste och kommer väl rimligen att komma. Jag sysslar själv med en jävla massa skit, nätpoker, dataspel bla bla bla men jag försöker i alla fall fundera kring det och över mig själv, det är väl värt något? För mig är det de i alla fall.

En blogg är ju en dagbok typ? En inbillning om att man måste bli läst för att det ska existera. Politiker är numera rädda för bloggarna, makalöst. Vem kan vara rädd för den här skiten? Där föräldrar och farföräldrar demonstrerade och fysiskt enades för någon sak som säkert var tokig så var det ändå en icke-anonym existens. Vad fan ska vi säga till våra barn om vårt sätt att existera, påverka och tänka? Jag satt hemma o plinkade och sållade bort kommentarer som inte kändes superbekväma och i slutändan var det ingen som brydde sig? Jag existerade anonymt och genom skit...

Det här var ju aningens mer reaktionärt än jag hade tänkt mig

Hej

Under lång tid har jag hatat bloggar av den anledningen att jag älskar jantelagen. Jantelagen är nuförtiden en bespottad lag i stora delar av den svenska populationen men jag har en ganska stor softspot för den ännu. Vid första anblick kan det tyckas att jantelagen endast förminskar och förlamar människor i linje med "du ska inte tro att du är något" och det stämmer ju kanske en smula men inget ont som inte för något gott med sig, eller? Kan det finnas något som helst värde i att förminska och förlama människor? Jag tror nog det. Att kliva åt sidan, att inte ständigt framhäva sig själv i alla sammanhang (även i enskilda sammanhang) HAR ett värde. I en perfekt konkurrensutsatt marknad ,vilket allt tycks förvandlas till, finns ingen plats för en äkta jante eftersom en jante inte är intresserad av att konkurrera. Paradigmen som råder är utveckling framför allt! konkurrens föder utveckling! Alltså måste allt utsättas för att allt ska utvecklas. Den som kliver åt sidan till förmån för andra bidrar inte till utveckling, denne är en belastning i den nya snabba värld som vi har ordnat till. Paradoxalt nog bedrivs vetenskap som ändå får kallas utvecklingens förtrupp i ett slags jantelagsskimmer. Eftersom att målet är gemensamt är det i de allra flesta fall irrationellt att utesluta oliktänkande eller mindre lyckade forskare. Religionen är död ( i varje fall i den tänkande västvärlden), samhällsnyttan är typ död (miljörörelsen har kanske något på gång, vi borde kunna liknas vid en travhäst och våra verklighetsuppfattning som en tunnel där skygglapparna nu tycks vara fenomenet utveckling. Vi käkar lite hö åker lite släpvagn å springer eftersom att jockeyn smiskar oss i stjärten, vi vet inte varför vi springer eller ens vart vi ska men vi misstänker starkt att det kan vara lite mer hö på ingång om vi håller ut.

Utveckling för utvecklings skull. Troligen är vi om ens något endast moderat mer lyckliga än för 500 år sedan. Lycka är inget mål, det finns inte nog med pengar i det skulle jag tro. Så är bloggen, som alla andra sociala medier, ett sätt att framhävda sig själv, planlöst och själslöst utan mål. Även denna. Beklämmande